Det korta, raka och enkla svaret är att den handlar om mig. (Dessutom gör jag gärna tillägget att allt som står i boken är sant.)
Men en utförligare beskrivning kan också se ut så här - ungefär som i baksidestexten på den tryckta boken:
-Radiohuset. Slutstation!
Busschaufförens budskap blev med åren alltmer hotfullt.
Skulle jag tillbringa resten av mitt liv där, i de långa korridorerna med de
många sammanträdesrummen, teknik i oändlighet och senaste nytt som högsta
prioritet?
Lite åt det hållet blev det väl, även om jag gjorde en del
utvikningar. Sex år i Latinamerika blev en viktig period i livet. Variation i
uppdragen på hemmafronten gjorde vardagen lustfylld också på jobbet.
Inget av detta hade jag kunnat ana när jag tog bussen till
Oxenstiernsgatan första gången.
Då var jag nyanställd som programredaktör på Sveriges
televisions TV-Nytt. Högste nyhetschefen hette Per-Martin Hamberg, ankaret framför andra Sven Lindahl ..! Ännu hade jag inte fyllt 23. Jag var inte bara den första
kvinnan på jobbet, jag var också i särklass yngst. Långt ifrån alltid ett plus!
Någon gick på introduktionsvandring med mig i Det Stora
Huset På Gärdet. Vi kom till Eko-redaktionen, granne med tv-nyheterna. Och vi
sprang på en legendar i Ekots historia, sekreteraren och alltiallon Grace
Kretz. Hon stirrade, tog min hand, sa:
-Jasså är det du det? Det trodde jag var en gammal kärring!
Därmed var presentationen avklarad.
Men det där handikappet att vara yngst, det skulle gå över,
visade det sig. För mig precis som för alla andra.
I jobbet precis som i resten av livet.
En dag tvingades jag till och med upptäcka att jag var sista
länken bakåt i mina barns liv. Äldst, helt enkelt.
Den vägen ska förstås de flesta vandra. Men vi är nog rätt
många som håller tanken ifrån oss i det allra längsta.
Sedan, utan förvarning, är vi där. Och handikappet att vara
yngst är bara ett minne.
