Kanske, ja rent av troligen, har du också varit det: yngst. Yngst i klassen, yngst på jobbet, yngst på middagsbjudningen. Men, handen på hjärtat, visst har de där tillfällena blivit allt glesare för att till sist ebba ut totalt?
På vägen hinner mycket hända. Nyss småbarnsföräldrar står vi inför faktum: ungarna lämnar boet. Det visar sig bland annat genom att mjölken hinner surna i kylskåpet och toarullen räcker längre. Ett och annat mamma-misstag kan man få sota för, långt efteråt, till exempel: Varför fick vi aldrig stuvade makaroner?
I jobbet kan det hända att den som i det längsta kallats ung och lovande inte får behålla något av epiteten. Erfarenhet, kunskap och vana, inte sällan kombinerat med oförskräckt framförda synpunkter, är inte alltid exakt vad chefen söker när lediga jobb ska tillsättas.
Och en vacker dag står du där och undrar varför du aldrig öppnat de där orange kuverten där din framtid är utstakad, den framtid som börjar någon gång efter 60. Det har nämligen blivit dags att strunta i väckarklockan, du behöver inte längre rusa till bussen eller undra hur du ska hinna handla middagsmat. I stället ska du kunna ta dagen som den kommer, resa bort utan framförhållning, titta på tv in i sena natten eller kanske bara rulla tummarna en timme. Se där slentrianbilden av en pensionär!
Till den där punkten i livet kommer vi alla som har lite tur. Jag är där nu. Och jag tycker att jag haft ett långt och spännande arbetsliv. Så pass ovanligt, har jag inbillat mig, att jag faktiskt skrivit en bok som till stor del handlar om mina nästan 50 år som journalist (jag började på Arvika Nyheter 1965) under vilka jag hunnit med en hel del. Drygt 40 av dem har jag jobbat på Sveriges Television. Sex år i Latinamerika blev betydelsefulla och minnesvärda. Men många år som Rapport-redaktör har också satt sina spår.
Plötsligt insåg jag att jag faktiskt höll på att skriva något som faktiskt kan betraktas som memoarer. I Att vara yngst är ett handikapp som går över tar jag läsarna med i ett vardagsliv där igenkänningsfaktorn förhoppningsvis är hög.
Men man får också veta hur jag tog mig igenom en lång och smärtsam period av vuxenmobbning, hur jag en gång fick klart för mig att tipset om Astrid Lindgrens frånfälle var falskt, och om hur begreppet ”redaktör” i det längsta var liktydigt med en mansperson. Min lista över bedrifter omfattar också en klockren seger över tennislegendaren Mats Wilander …
På plats i Latinamerika följer man med mig hem till två Nobel-pristagare i litteratur, möter en skrämmande och despotisk president och äter lunch med en massmördare. Skoputsarpojken i Honduras huvudstad Tegucigalpa tror jag kommer ihåg mig lika bra som jag minns honom, även om många år gått sedan vi träffades.
I Santiago, Chile, sprack mina hotellrumsväggar när det blev jordbävning. För mig är mötet med den unga indiankvinna som kallade mig ”stackars liten” när jag var 35 ett minne för livet. Många fler har beretts plats mellan bokens pärmar.
Vid sidan av jobbet minns jag andra företeelser som borde vara rödlistade om utrotningshotade föremål skulle radas upp. Vi är väl fortfarande ändå många som kommer ihåg både brevpapper och askkoppar? Och alltid har ett paket gammaldags jäst hemma, för säkerhets skull?
Nog har vi åtskilliga gemensamma nämnare, vi 60-plussare. Kanske lite rynkigare, kanske lite latare, kanske lite tyngre. Men mycket klokare! Dessutom vet vi att uppskatta livets olika sidor. Det bjuder ju på både skratt och allvar. Precis som jag hoppas och tror att min bok gör.