Sträckläst!

"Läste den direkt. Tyckte om den och sträckläste den därför."
-Inga-Lill Åberg, bokmal, mailar.

"Underhållande läsning!"

"1000 tack för många skratt och underhållande läsning. Många spännande saker. Helt underbart....ser fram mot nya böcker av Dig."
-Inger Eneroth på Facebook.

Fler läser - när läser du?

"Mycket intressant att följa ditt journalistliv i din bok!"
-Anders Fors, fotograf och kollega i början av mitt yrkesliv, hör av sig på Facebook. Samme man som tog bilden ni ser till vänster på klippet nedan! Anders dök upp på bokmässan och handlade. Och verkar vara nöjd med köpet, glädjande nog.

Äntligen på kultursidan ...

Om du vill läsa texten: klicka på bilden så får du upp den i större och mer lättläst format!

Första hinten kom redan 2008!

Blir påmind om att Aftonbladet, under Wendela-delen, för sex år sen utlyste en tävling. Man skulle designa en bonad av gammalt stuk, men med nytt budskap. Och det gjorde jag, kom på 16:e plats! (av 7215 inskickade tävlingsbidrag). Så här såg mitt förslag ut – en liten första hint/fingervisning/föraning om boken "Att vara yngst är ett handikapp som går över" som kom ut hösten 2014, men bonaden hade jag alltså glömt – tills nu!

Därför ska du läsa den här boken!

Kanske, ja rent av troligen, har du också varit det: yngst. Yngst i klassen, yngst på jobbet, yngst på middagsbjudningen. Men, handen på hjärtat, visst har de där tillfällena blivit allt glesare för att till sist ebba ut totalt?

På vägen hinner mycket hända. Nyss småbarnsföräldrar står vi inför faktum: ungarna lämnar boet. Det visar sig bland annat genom att mjölken hinner surna i kylskåpet och toarullen räcker längre. Ett och annat mamma-misstag kan man få sota för, långt efteråt, till exempel: Varför fick vi aldrig stuvade makaroner?

I jobbet kan det hända att den som i det längsta kallats ung och lovande inte får behålla något av epiteten. Erfarenhet, kunskap och vana, inte sällan kombinerat med oförskräckt framförda synpunkter, är inte alltid exakt vad chefen söker när lediga jobb ska tillsättas.

Och en vacker dag står du där och undrar varför du aldrig öppnat de där orange kuverten där din framtid är utstakad, den framtid som börjar någon gång efter 60. Det har nämligen blivit dags att strunta i väckarklockan, du behöver inte längre rusa till bussen eller undra hur du ska hinna handla middagsmat. I stället ska du kunna ta dagen som den kommer, resa bort utan framförhållning, titta på tv in i sena natten eller kanske bara rulla tummarna en timme. Se där slentrianbilden av en pensionär!

Till den där punkten i livet kommer vi alla som har lite tur. Jag är där nu. Och jag tycker att jag haft ett långt och spännande arbetsliv. Så pass ovanligt, har jag inbillat mig, att jag faktiskt skrivit en bok som till stor del handlar om mina nästan 50 år som journalist (jag började på Arvika Nyheter 1965) under vilka jag hunnit med en hel del. Drygt 40 av dem har jag jobbat på Sveriges Television. Sex år i Latinamerika blev betydelsefulla och minnesvärda. Men många år som Rapport-redaktör har också satt sina spår.

Plötsligt insåg jag att jag faktiskt höll på att skriva något som faktiskt kan betraktas som memoarer. I Att vara yngst är ett handikapp som går över tar jag läsarna med i ett vardagsliv där igenkänningsfaktorn förhoppningsvis är hög.

Men man får också veta hur jag tog mig igenom en lång och smärtsam period av vuxenmobbning, hur jag en gång fick klart för mig att tipset om Astrid Lindgrens frånfälle var falskt, och om hur begreppet ”redaktör” i det längsta var liktydigt med en mansperson. Min lista över bedrifter omfattar också en klockren seger över tennislegendaren Mats Wilander …

På plats i Latinamerika följer man med mig hem till två Nobel-pristagare i litteratur, möter en skrämmande och despotisk president och äter lunch med en massmördare. Skoputsarpojken i Honduras huvudstad Tegucigalpa tror jag kommer ihåg mig lika bra som jag minns honom, även om många år gått sedan vi träffades.

I Santiago, Chile, sprack mina hotellrumsväggar när det blev jordbävning. För mig är mötet med den unga indiankvinna som kallade mig ”stackars liten” när jag var 35 ett minne för livet. Många fler har beretts plats mellan bokens pärmar.

Vid sidan av jobbet minns jag andra företeelser som borde vara rödlistade om utrotningshotade  föremål skulle radas upp. Vi är väl fortfarande ändå många som kommer ihåg både brevpapper och askkoppar? Och alltid har ett paket gammaldags jäst hemma, för säkerhets skull? 

Nog har vi åtskilliga gemensamma nämnare, vi 60-plussare. Kanske lite rynkigare, kanske lite latare, kanske lite tyngre. Men mycket klokare! Dessutom vet vi att uppskatta livets olika sidor. Det bjuder ju på både skratt och allvar. Precis som jag hoppas och tror att min bok gör.

Lätt att läsa ett avsnitt till ...

"Den här boken har lite av blogg över sig, med korta avsnitt. Lätt att läsa ett till ... och ett till ... Mest spännande var de som handlade om livet som utrikeskorrespondent. De kapitlen hade gärna fått vara mycket längre!"
-Marianne Bokblad, Söderköping, på Facebook.