Det var loppis hos oss den gångna helgen. Folk hade röjt sina vindskontor, rotat i lådor, plockat ur hyllor.
Själv hade jag rensat bokhyllor i ett förtvivlat försök att minska trängseln. Mina sakade böcker kunde man köpa för 30 kronor kilot, vilket folk tyckte var både kul och prisvärt - man kunde göra riktiga fynd, nyutgivet och klassiker i en salig blandning.
Men jag hade också några ex av "Klimakteriehäxan" till salu - fast inte till kilopris. Det blev några sålda.
Så kommer en man till mitt loppisbord och granskar utbudet. Plötsligt pekar han på boken och säger, glatt förvånat:
-Det där ser ju ut som du!
När jag sa att det faktiskt var jag blev han lite häpen. Och köpte ett ex, på villkor att det blev signerat, vilket det självklart blev.